Det är ju faktiskt så att man skall vänja sig.
Det är ju inte det lättaste att vänja sig vid sin
nya vikt eller rättare sagt utseende.
Samtidigt längtar man efter att alla skall se att
man har gått ner i vikt samtidigt så känns
det ovant att folk komenterar att man har minskat.
Jag är förbredd på detta fenomen och hoppas
att jag kan hantera det på ett bra sett.
I bland vill jag bekräfta att jag minskat men i bland
känns det för privat att erkänna.
Men för det mesta blir jag glad. Då kan jag
till och med babbla så att jag inte får stopp
på mig. Som i dag när en mamma som
jag mötte i affären stannade till och vände
sig om och kommenterade min vikt. Jag hade
stannat och tittade på tidningarna.
Helt plötsligt så hade jag sagt att jag
skulle göra en bukis!! Helt onödigt vetade
för denna mamman. Men hon kontrade med att
det hade hon oxå gjort och då spelade
det ingen roll att jag babblat. Vi pratade en stund
och skrattade sedan gick jag in och handlade.
När jag babblar om detta för klete och plete
så är det ju även en"försäkning" om att jag
måste lyckas med viktminksningen och nå
mitt mål annars är det ju pinsamt att inte
nå till bukis-målet?
Lite tankar från en nu frisk bantande
kommande bukis "tant"
Jag tror det är bra att prata om det. Nu när jag inte har lyckats så bra så får jag ju också erkänna det, och det är nyttigt. Samtidigt är jag stolt över mitt beslut att göra en GBP, och det får min omgivning att också se det som något bra, inte som ett nederlag. jag tror det är väldigt beroende på hur man själv tar upp det som omgivningen behandlar en. Hur mycket är det du har gått ner?
Kram
På ett år har jag gått ner ca 13 kg. kilorna innan är ca 15. Allt har ju tagit rätt många år coh jag skan tänka mig att väga sa 65 kg men inget krav från min sida. Vill inte att det skall bli för mycket häng. Tror att jag klarar mig rätt bra från det men i så fall är det nog lårens insider som är mest "lidande" I morse glimmade 72,8 förbi. Nästa torsdag så får jag se om det stämmer.
Mamma Mia
